Loéc, Ohtaris väktare, sägs ha varit hetlevrad och nära till vrede redan när han skapades. Somliga hävdade att modern ämnade honom som en motpol mot de väktare som tidigt följde mörkrets väg, och strävade efter ensam makt. Andra att han endast blev vad världen gjorde honom till – Redan från skapelsen tidpunkt fanns konflikter, och han blev till konflikternas sändebud. Ingen vet säkert hur Loéc kom att bli som han är, man vet bara resultatet. Hans sång skulle skära som en ljusets egg mot mörkrets, och det skulle frukta hans sång, och skingra sig från hans väg.
Till skillnad från de andra väktarna tog Loéc inte till sig några följare. Han ägnade sig i stället åt att bekämpa de väktare som stred för att själva ta makten över skapelsen, och han gjorde det med en enorm glöd. Överallt där de mörka väktarna ryckte fram, fanns Loéc för kontra. Han kunde naturligtvis inte vinna – De andra väktarnas tid att reagera hade ännu inte kommit, och han befann sig i ett stort numerärt. Tids nog kom han naturligtvis att strida sida vid sida med sina fränder, men väntan på detta hade gjort honom bitter och cynisk över att ständigt strida i förlust, och så småningom vända han ryggen åt de andra väktarna, för att ensam strida där han kunde.
Och hans sorgsna sång skar ensam, som ett enda knivblad, genom de skogar han vandrade, och mörkret skingrade sig från hans väg.
Åren förflöt, och Loéc var för alltid skiljd från sina fränder, som han för alltid kom att betrakta med både avund och en känsla av svek. Hans fränder hade fått skapandets gåva – Med sina sånger kunde de åstadkomma liv. Loéc å sin sida tycktes en sträng att spela, och det var krigets. Han var inte bitter över detta – Förödelsen var hans natur. Men han tyckte heller aldrig kunna finna samma glädje i sitt verk som sina fränders – Kanske var också detta en del av honom? Det var en av de många frågorna han tänkte över, de långa, långa åren han spenderade själv i världen. Och hans sång skar ensam genom mörkret.
Men så kom dagen som kom att förändra Loécs tillvaro, och alvernas framtid för alltid. Han hade, på väktarnas oändligt snabba vis, gått mot en av de platser där han visste att drow, eller Ilythiiri som de kallade sig själva, under nätterna brukade gå upp till ytan, och sprida förödelse över de kringliggande bosättningarna. Väl framme i det lilla alviska samhället såg han hur allt redan var nedbränt, och endast ett fåtal alver stövade omkring i spillrorna av sina forna hem, förvirrade, och oförstående inför vad som hade hänt. Loth, Ilythiiris väktarinna, hade under många år följt Loécs framfart, och i ett drag av förutseende som inte alls var lik Ilythiiris vanliga agerande, hade hon lett sina följeslagare i strid tidigare än väntat, för att undgå Loécs ingripande. Resultatet av Loécs ignorans låg nu framför hans fötter; han hade gravt underskattat sin mörka syster.
Och Hans sång höjde sig i sorg och hat mot skyarna, men den var inte längre ensam. De alver som hade överlevt förödelsen stämde en efter en in, och det hördes en korus av vreda stämmor, som spred sig genom skogar, över berg, och över vatten. De blev Loécs första dödsbringare, och med tiden kom fler att sluta sig till den skaran. Alver som sett sina vänner dö eller som upplevt för mycket smärta, slöt sig till honom, och vek sina liv åt att slåss mot alvernas fiender var helst de fann dem. Allt de levde för var kampen, när de anslöt sig till Loéc, och de skulle kämpa för evigt.
OFF: Spelar du som en av Loécs dödsbringare ställer vi ganska höga krav på ditt rollspel, och du ska vara skicklig i strid. Din roll har tappat viljan att leva, och den enda motivationen som finns kvar för karaktären är hatet mot alla alvernas fiender, och se till att inga fler alver får uppleva samma saker som de har upplevt. Det enda de bryr sig om är att förgöra sina motståndare, och det ska göras genom strid. Allt annat ser rollen som ointressant och meningslöst.
Rubrik: Klanhistoria: Othari 
