Klanhistoria: Istima

Redan i gryningen sägs det att vissa av väktarna bar på ett frö av mörker, en bitterhet och en önskan att själv härska över skapelsen. Medan de förstfödda alverna vandrade sida vid sida med väktarna fick de höra talas om detta. Alverna frågade då sina vänner om inte denna ondska borde tillintetgöras. En av väktarna, Serinda den lärde, svarade dem då:

- Det ni talar om är en omöjlighet, denna kamp måste vara för evigt. För vet att även vi väktare är sprungna ur modern och fadern, och att allt vi är och allt vi skapar, har sitt yttersta ursprung i dem.

Vid dessa ord förundrades de förstfödda och många såg nu på Arda med nya ögon. Av de som lyssnade noggrant till Serindas ord formades Istima, Kunskapens väktare, en av de första klanerna. Till klanens första talare, Alenthïr Indúin, gav Serinda en gåva – seendets kristall, i förhoppningen om att den ständigt skulle påminna klanens medlemmar om den eviga sanningen och få dem att aldrig blunda för mörkret.

Till en början låg skapelsen för alvernas fötter och de reste då vida omkring och upptäckte mycket vackert. Men snart väcktes även flera raser och klanen fick bittert erfara det mörker som bodde i många andra varelsers hjärtan. När tvister mellan de olika folken blev vanligare valde klangrupperna allt oftare att dra sig undan och slå sig ned på lugnare platser. Man fortsatte dock alltid att ömt vårda relationerna till sina grannar.

Fortfarande är klanen känd bland övriga folkslag för att resa vida omkring. Detta rykte kommer sig förmodligen av att klangrupperna, när de väl rör på sig, gärna bedriver handel, knyter vänskapsband samt utbyter kunskap och tidender, med närapå vem helst de än korsar väg med.

Nya bekantskaper möter klanens medlemmar med öppenhet men förstås även försiktighet. Ett viktigt ordspråk inom klanen är dock att man ska akta sig för att låta mörkret inom sig, ges uttryck utom sig. Om det är något klanen är vaksamma för så är det andra alver som låter mörkret tala lika fritt som ljuset. Av denna anledning har Istima alltid haft svårt för klanerna Morinthar och Ohtari.

Relationen till Morinthar präglas även av den episod då seendets kristall försvann. Detta inträffade i de äldre dagar, vid en tid då alver och dvärgar förhandlade om ett vapenförbund och handelsavtal. Kort dessförinnan hade de två folken stridit mot varandra, med stora förluster på båda sidor, och missnöjet med förhandlingarna var därför stort bland båda folken. Det var Istimas talare som ledde förhandlingarna från alvernas sida.

Historien säger att någon ur Morinthar, i ett infall och för att visa sitt missnöje, tog kristallen från Istimas talare, förde ut den ur bergasalen där överläggningarna pågick, och kastade den i floden Limon nedanför berget. Detta tog mycket hårt på klanens medlemmar, men förhandlingarna slutade gott och mycket länge rådde sedan fred mellan de två folken.

I Tolkiens värld beskrivs alverna som ädla varelser, om än lite saktmodiga. Även om du ställer en direkt fråga kan de ge ett svar lika flyende som alven själv. En alv bekymrar sig inte gärna om det världsliga, utan lever och njuter av naturen (Svampfinnare likväl som stigfinnare). Över allt annat älskar dom att ta hand om sina barn, för trots att de lever så länge får de inte många.

Att sjunga, musicera och ställa till med fest hör också till det väsentliga. De är aldrig sjuka och behöver sällan sova, utan får sin rekreation genom samtal och sång. Den alv som klarar sig från sorg och våld (därför skojar vi gärna med alla och envar), lever ett evigt liv.

En alv känns igen på sitt på en och samma gång unga och erfarna ansikte, melodiösa röst, spetsiga öron och förmågan att röra sig ljudlöst . Alver har också bra syn och hörsel - och en oförklarlig dragning till havet, många gånger utan att ens ha sett det.

Lite som jag vill vara tills någon retat upp mig
Ett drag om mig själv är nog hällre iaktaga än att iaktagas
och så stämmer mycket i det som är skrivet om ISTIMA
Salve

Jag har sagt det förut, iaf till dig Becca men kanske inte på forumet, att följande text i klanbeskrivningen är högst motsägelsefull.

Citat :

Ett viktigt ordspråk inom klanen är dock att man ska akta sig för att låta mörkret inom sig, ges uttryck utom sig. Om det är något klanen är vaksamma för så är det andra alver som låter mörkret tala lika fritt som ljuset. Av denna anledning har Istima alltid haft svårt för klanerna Morinthar och Ohtari.

Det är raka motsatsen till vår egen väktares ord och uppmaning -att vi aldrig ska blunda för mörkret. Det var ju därför hon gav oss seendets kristall, för att påminna oss om just detta. Passar det verkligen en Istima-alv att sätta munkavle på kunskap? Oavsett om den är mörk eller ljus? Sådana mörker-rädslor är väl mer Calinas stil i så fall?

Jag tycker iaf att denna del av klanbeskrivningen bör skrivas om.
Vad tycker ni andra Istima-alver?

jag håller med kalanens talare

Klockrent!
Men det är klart kan någon överbevisa oss så

måste man som medlem i Istima klanen kuna skriva på Quenya med teangwear tecken

Quenya är ett helsike att lära sig så ingen kommer nog att begära det av en nybörjaralv, dock är det nog bra om du lär dig efter hand, en del plockar man ju upp under lajven oxå. Jag lärde mig vad "tancave" betyder (onödigt långt ord för "ja" enligt mig XD)
När det gäller Tengwar, kan jag typ hälften (jag var total lajvnoob i höstas) men jobbar på resten nu.
Men det gjorde jag bara för att jag tyckte det var kul, ingen begärde att jag skulle läsa ngt, så det går nog bra om du inte har språkgenen/tid/ork att plugga in det, oxå

Kära Istima-alver,

Jag gör ett litet inlägg!

Kan ni vara medvetna om mörkret utan att låta det tala genom er? Hur?

Dvs, inte blunda för det, men hantera det.

Hur gör en Istima?

Kanske ingen utomstående som överlevt för att kunna berätta vidare eller skojar vi för att klara oss

Nyfikna rackare där

Lendan skrev:

Kära Istima-alver,

Jag gör ett litet inlägg!

Kan ni vara medvetna om mörkret utan att låta det tala genom er? Hur?

Dvs, inte blunda för det, men hantera det.

Hur gör en Istima?

Lendan skrev:

Kära Istima-alver,

Jag gör ett litet inlägg!

Kan ni vara medvetna om mörkret utan att låta det tala genom er? Hur?

Dvs, inte blunda för det, men hantera det.

Hur gör en Istima?

Jag tror att det betyder nåt i stil med att man kan se saker ur mörkrets synvinkel, alltså förstå hur "mörkret" resonerar och kanske i grova drag förutsäga deras handlingar, utan att för den skull ändra sin egen åsikt i frågan.

att vara mevetena om mörkret är att kunna (om man vill) förstå mörket och att förstå mörket/fienden är att kunna läsa dess drag och alltid kunna kontra dess handlingar

Det är lite därför framför allt Ask och i viss mån även jag ofta hamnar i skottgluggen när tex Waiva anklagar oss för att ha för nära kontakt med bla människor.
Hur får du reda på hur dina eventuella framtida motståndare tänker och vilka kan du få hjälp av vid ett eventuellt angrepp?
Den informationen vill vi givetvis ha utan omvägar för att känna av måttet på sanning respektive lögn i vad som sägs och inte sägs
Att sedan inte en grupp som Waiva kan tänka så långt utan ofta brusar upp halvvägs och tappar tråden får vi försöka ha förståelse för

En annan liten tankeställare...

Citat :

Relationen till Morinthar präglas även av den episod då seendets kristall försvann. Detta inträffade i de äldre dagar, vid en tid då alver och dvärgar förhandlade om ett vapenförbund och handelsavtal. Kort dessförinnan hade de två folken stridit mot varandra, med stora förluster på båda sidor, och missnöjet med förhandlingarna var därför stort bland båda folken. Det var Istimas talare som ledde förhandlingarna från alvernas sida.

Historien säger att någon ur Morinthar, i ett infall och för att visa sitt missnöje, tog kristallen från Istimas talare, förde ut den ur bergasalen där överläggningarna pågick, och kastade den i floden Limon nedanför berget. Detta tog mycket hårt på klanens medlemmar, men förhandlingarna slutade gott och mycket länge rådde sedan fred mellan de två folken.

(Personligen så har jag svårt att se detta scenario framför mig. Men nu står det där det står och det har redan spelats utifrån det, men långt ifrån tillräckligt enligt min åsikt.)

Istimas förste talare var Alenthir Indúin. Han var den första alven som satt vid Serinda den Lärdas fötter och det var till honom hon skänkte seendets kristall. Att en Morinthar skulle ta kristallen från självaste Alenthir Indúin och föra ut den ur rådsalen utan att stoppas av någon? Hur kunde detta ske? Och varför blev alven i fråga inte hecil förklarad? Speciellt som kristallens förlust ledde till att mörker fick fäste i Alenthir och ledde till vad vi måste förstå som hans undergång!

I de skrifter som återfanns och delgavs rådet under höstens handelsdagar fick vi större kännedom om Alenthirs öde. Vi vet att han var svårt plågad av mörkret och ondskan som han kände inom sig, och att han lämnade de äldstes råd för att aldrig ses igen. Vi har även fått veta att han nedsteg i de djupa gruvorna och sövde Splittringens Väsen, något som alver av alla klantillhörigheter borde känna djup tacksamhet inför.

Mycket av vår historia har fallit i glömska, men Istima alver, glöm inte historien om Seendets Kristall, och glöm inte Alenthir Indúin.

Citat :

Kära Istima-alver,

Jag gör ett litet inlägg!

Kan ni vara medvetna om mörkret utan att låta det tala genom er? Hur?

Dvs, inte blunda för det, men hantera det.

Hur gör en Istima?

Kära Lendan

Att tala om någonting och låta någonting tala igenom en är två väldigt skilda saker. Det måste du väl ändå själv vara medveten om... eller?
Men rent generellt så skulle jag väl säga att det alltid är bättre att tala. Att dölja mörker inom sig och ge sken av ljus är en grogrund för svek och oärlighet.
För att ta våra vänner i Lindelëa som ett exempel. De valde att dela med sig av den sorg och det mörker de kände inom sig hellre än att stänga den inne. Det gav andra chansen att hjälpa innan mörkret inom dem drev dem till handlingar av mörker.

Tänkvärt måhända?

h[ller helt och h[llet med Sirr om att tala om saker och l[ta saker tala genom en 'r olika saker.

Att inte tala om saker enbart f;r att de anses vara m;rka eller att inte unders;ka saker av den anledningen 'r s[ INTE istima om de ska vara kunskapss;kande.
sj'lv kan jag t'nka mig att den istimaalv l'r sig att tala svartblodens spr[k enbart f;r att f;rst[ saker B"TTRE, och det 'r ju inget ont i det. kanske snarare gott d[ de kan f;rst[ om svartbloden sitter och planerar ett anfall eller liknande... (nu s'ger jag inte att alla istima alver m[ste l'ra sig svartblodsspr[k, verkligen inte. snarare att man ska hitta n[got som verkar intressant och gr'va ned sig i det eller bara leta kunskap ;verallt)

Att inte tala om saker bara f;r att de 'r onda eller 'r ett d[ligt minne som man helst vill gl;mma g;r att folk gl;mmer eller blir f;r r'dda f;r att f;ra vidare. (om vi ska se ett prakt exempel p[ vad som h'nder d[ 'r det ju bara att titta p[ Kina och fundera p[ vad som h'nde p[ tiamensquare... m[nga i v[r generation har ingen aning om vad som h'nde d'r och i kina s[ har ingen efter min generation n[gon aning om vad det 'r folk snackar om n'r de fr[gar om vad som h'nde d'r. kolla upp om ni inte vet vad jag pratar om...)

allts[... jag anser att en istima alv ska vara nyfiken och ;ppnare 'n andra alver oavsett hur den nyfikenheten visar sig.... stigfinnare, minnesb'rare, br;dbakare, druider, ja kanske till och med pilb[gsskapare... alla nyfikna och ;ppna innom sina omr[den och villiga att l'ra fr[n alla...

Att hantera m;rker 'r att vara medveten om det, utforska det, prata om det, skriva om det.... och eftersom det 'r skillnad p[ att prata om n[got och l[ta det prata genom en s[ ska det inte vara allt f;r sv[rt.... eller?